Elias & OLIVIA

Där allt började

En kväll i mars 2021 var jag ute på Strandvägen 1 för att stötta min vän och marskalk William, som DJ:ade den kvällen. Vår gemensamma kontakt och S1-legenden, hovmästaren Lee, kom fram till mig och killarna med ett viktigt meddelande: “Ett väldigt trevligt tjejgäng är på väg in. Jag ser till att sätta dem vid ett bord där ni kan ha koll på dem.” Informationen levererades med perfekt timing så att vi skulle få en rimlig chans att göra lite spaning från vårt håll. 

​

Jag tyckte det var väldigt gulligt av Lee att tänka på oss på det sättet — även om det egentligen inte spelade någon roll. Det var corona, bordsservering gällde, och man fick strikt inte lämna sin plats vid bordet; det skulle dessutom vara minst en meter mellan borden. Men så fel jag hade att tänka så.

Under den här perioden spenderade både Olivia och jag, ganska oansvarigt då det som sagt var corona, orimligt mycket tid på S1 – helt utan att känna till varandras existens. Men just den här kvällen visade det sig att tajming var allt.

När krogarna stängde redan 20.30 fortsatte kvällen hemma hos mig på Banérgatan. Lägenheten hade varit värd för en och annan efterfest genom åren, men efter just den här kvällen skulle ingenting riktigt bli sig likt igen.

Det blev i alla fall starten på något stort, vi började höras av, träffas, och innan vi visste ordet av sågs vi mer eller mindre varje dag.

Kort därefter var Olivia mitt uppe i jakten på en ny lägenhet. Trots att vi precis hade träffats följde jag med på visningar som om det vore det mest självklara i världen. Hon köpte en lägenhet, och snart varvade vi mellan hennes nya hem och min lägenhet på Banérgatan. Bara åtta månader senare såldes den nyinköpta lägenheten för att vi skulle kunna köpa vårt första gemensamma hem.

Och innan vi ens hade hunnit skaffa möbler till den nya lägenheten bestämde vi oss – efter ungefär en flaska vin och kanske lite för mycket självförtroende – för att skicka in en intresseanmälan för en hundvalp. Två veckor senare satt vi där, i en nästan tom lägenhet men med en liten valp i famnen: vår älskade Uno.

​

Frieriet

Spola fram till 30 maj 2025. Vi spenderade en långhelg ensamma ute på ön för att landa lite efter en fartfylld vår och samtidigt fira min födelsedag veckan innan. Vi gjorde ungefär det vi alltid gör där ute: tog det lugnt, drack vin och spelade Uno. Jag bestämde mig för att ta en liten tupplur innan fredagsdrinken i eftermiddagssolen, utan att ana att det var precis den chans Elias hade väntat på.

Precis innan jag somnade sa Elias: “När du vaknar kan vi sätta på oss något fint.”

Något fint? tänkte jag. Det var ju inte direkt som att jag hade packat för gala ute på ön. Men vi skulle ju ändå fira min födelsedag, så jag tänkte inte mer på saken.

Lungt, jag tar mer än gärna över!

När jag vaknade var ljusen tända och en brasa igång ute på altanen - trots att solen fortfarande sken. Elias hade på sig den fina skjortan jag köpt till honom, och själv lyckades jag rota fram mitt mest uppklädda alternativ: jeans och vit T-shirt.

​

Vi gick ner till bryggan, där han hade dukat upp chark och champagne. Någonstans kanske jag anade något, men vi skulle ju bara fira min födelsedag… Sedan sa han att han hade ”en sista överraskning” och bad mig gå längst ut på bryggan. När jag vände mig om stod han där på knä och sa en massa fina saker som ingen av oss idag faktiskt kommer ihåg ordagrant.

Men det viktigaste minns vi båda.Jag sa ja.

​

HAr du inte OSAT än?

OSA gärna senast den 31 maj, så vi vet hur många vi ska duka för, skåla med och dansa tillsammans med. Vi ser fram emot att fira tillsammans med er.

Till OSA sidan

Tack älskling!

Jag kommer inte ihåg något av detta, var för nervös tror jag...

Jag tror du, Olivia får ta det härifrån…

Lördag28 Augusti 2027

Elias & OLIVIA

Där allt började

En kväll i mars 2021 var jag ute på Strandvägen 1 för att stötta min vän och marskalk William, som DJ:ade den kvällen. Vår gemensamma kontakt och S1-legenden, hovmästaren Lee, kom fram till mig och killarna med ett viktigt meddelande: “Ett väldigt trevligt tjejgäng är på väg in. Jag ser till att sätta dem vid ett bord där ni kan ha koll på dem.” Informationen levererades med perfekt timing så att vi skulle få en rimlig chans att göra lite spaning från vårt håll. 

​

Jag tyckte det var väldigt gulligt av Lee att tänka på oss på det sättet — även om det egentligen inte spelade någon roll. Det var corona, bordsservering gällde, och man fick strikt inte lämna sin plats vid bordet; det skulle dessutom vara minst en meter mellan borden. Men så fel jag hade att tänka så.

Under den här perioden spenderade både Olivia och jag, ganska oansvarigt då det som sagt var corona, orimligt mycket tid på S1 – helt utan att känna till varandras existens. Men just den här kvällen visade det sig att tajming var allt.

När krogarna stängde redan 20.30 fortsatte kvällen hemma hos mig på Banérgatan. Lägenheten hade varit värd för en och annan efterfest genom åren, men efter just den här kvällen skulle ingenting riktigt bli sig likt igen.

Det blev i alla fall starten på något stort, vi började höras av, träffas, och innan vi visste ordet av sågs vi mer eller mindre varje dag.

Kort därefter var Olivia mitt uppe i jakten på en ny lägenhet. Trots att vi precis hade träffats följde jag med på visningar som om det vore det mest självklara i världen. Hon köpte en lägenhet, och snart varvade vi mellan hennes nya hem och min lägenhet på Banérgatan. Bara åtta månader senare såldes den nyinköpta lägenheten för att vi skulle kunna köpa vårt första gemensamma hem.

Och innan vi ens hade hunnit skaffa möbler till den nya lägenheten bestämde vi oss – efter ungefär en flaska vin och kanske lite för mycket självförtroende – för att skicka in en intresseanmälan för en hundvalp. Två veckor senare satt vi där, i en nästan tom lägenhet men med en liten valp i famnen: vår älskade Uno.

​

Frieriet

Spola fram till 30 maj 2025. Vi spenderade en långhelg ensamma ute på ön för att landa lite efter en fartfylld vår och samtidigt fira min födelsedag veckan innan. Vi gjorde ungefär det vi alltid gör där ute: tog det lugnt, drack vin och spelade Uno. Jag bestämde mig för att ta en liten tupplur innan fredagsdrinken i eftermiddagssolen, utan att ana att det var precis den chans Elias hade väntat på.

Precis innan jag somnade sa Elias: “När du vaknar kan vi sätta på oss något fint.”

Något fint? tänkte jag. Det var ju inte direkt som att jag hade packat för gala ute på ön. Men vi skulle ju ändå fira min födelsedag, så jag tänkte inte mer på saken.

Lungt, jag tar mer än gärna över!

När jag vaknade var ljusen tända och en brasa igång ute på altanen - trots att solen fortfarande sken. Elias hade på sig den fina skjortan jag köpt till honom, och själv lyckades jag rota fram mitt mest uppklädda alternativ: jeans och vit T-shirt.

​

Vi gick ner till bryggan, där han hade dukat upp chark och champagne. Någonstans kanske jag anade något, men vi skulle ju bara fira min födelsedag… Sedan sa han att han hade ”en sista överraskning” och bad mig gå längst ut på bryggan. När jag vände mig om stod han där på knä och sa en massa fina saker som ingen av oss idag faktiskt kommer ihåg ordagrant.

Men det viktigaste minns vi båda.Jag sa ja.

​

HAr du inte OSAT än?

OSA gärna senast den 31 maj, så vi vet hur många vi ska duka för, skåla med och dansa tillsammans med. Vi ser fram emot att fira tillsammans med er.

Till OSA sidan

Tack älskling!

Jag kommer inte ihåg något av detta, var för nervös tror jag...

Jag tror du, Olivia får ta det härifrån…

Lördag28 Augusti 2027

Elias & OLIVIA

Där allt började

En kväll i mars 2021 var jag ute på Strandvägen 1 för att stötta min vän och marskalk William, som DJ:ade den kvällen. Vår gemensamma kontakt och S1-legenden, hovmästaren Lee, kom fram till mig och killarna med ett viktigt meddelande: “Ett väldigt trevligt tjejgäng är på väg in. Jag ser till att sätta dem vid ett bord där ni kan ha koll på dem.” Informationen levererades med perfekt timing så att vi skulle få en rimlig chans att göra lite spaning från vårt håll. 

​

Jag tyckte det var väldigt gulligt av Lee att tänka på oss på det sättet — även om det egentligen inte spelade någon roll. Det var corona, bordsservering gällde, och man fick strikt inte lämna sin plats vid bordet; det skulle dessutom vara minst en meter mellan borden. Men så fel jag hade att tänka så.

Under den här perioden spenderade både Olivia och jag, ganska oansvarigt då det som sagt var corona, orimligt mycket tid på S1 – helt utan att känna till varandras existens. Men just den här kvällen visade det sig att tajming var allt.

När krogarna stängde redan 20.30 fortsatte kvällen hemma hos mig på Banérgatan. Lägenheten hade varit värd för en och annan efterfest genom åren, men efter just den här kvällen skulle ingenting riktigt bli sig likt igen.

Det blev i alla fall starten på något stort, vi började höras av, träffas, och innan vi visste ordet av sågs vi mer eller mindre varje dag.

Kort därefter var Olivia mitt uppe i jakten på en ny lägenhet. Trots att vi precis hade träffats följde jag med på visningar som om det vore det mest självklara i världen. Hon köpte en lägenhet, och snart varvade vi mellan hennes nya hem och min lägenhet på Banérgatan. Bara åtta månader senare såldes den nyinköpta lägenheten för att vi skulle kunna köpa vårt första gemensamma hem.

Och innan vi ens hade hunnit skaffa möbler till den nya lägenheten bestämde vi oss – efter ungefär en flaska vin och kanske lite för mycket självförtroende – för att skicka in en intresseanmälan för en hundvalp. Två veckor senare satt vi där, i en nästan tom lägenhet men med en liten valp i famnen: vår älskade Uno.

​

Frieriet

Spola fram till 30 maj 2025. Vi spenderade en långhelg ensamma ute på ön för att landa lite efter en fartfylld vår och samtidigt fira min födelsedag veckan innan. Vi gjorde ungefär det vi alltid gör där ute: tog det lugnt, drack vin och spelade Uno. Jag bestämde mig för att ta en liten tupplur innan fredagsdrinken i eftermiddagssolen, utan att ana att det var precis den chans Elias hade väntat på.

Precis innan jag somnade sa Elias: “När du vaknar kan vi sätta på oss något fint.”

Något fint? tänkte jag. Det var ju inte direkt som att jag hade packat för gala ute på ön. Men vi skulle ju ändå fira min födelsedag, så jag tänkte inte mer på saken.

Lungt, jag tar mer än gärna över!

När jag vaknade var ljusen tända och en brasa igång ute på altanen - trots att solen fortfarande sken. Elias hade på sig den fina skjortan jag köpt till honom, och själv lyckades jag rota fram mitt mest uppklädda alternativ: jeans och vit T-shirt.

​

Vi gick ner till bryggan, där han hade dukat upp chark och champagne. Någonstans kanske jag anade något, men vi skulle ju bara fira min födelsedag… Sedan sa han att han hade ”en sista överraskning” och bad mig gå längst ut på bryggan. När jag vände mig om stod han där på knä och sa en massa fina saker som ingen av oss idag faktiskt kommer ihåg ordagrant.

Men det viktigaste minns vi båda.Jag sa ja.

​

HAr du inte OSAT än?

OSA gärna senast den 31 maj, så vi vet hur många vi ska duka för, skåla med och dansa tillsammans med. Vi ser fram emot att fira tillsammans med er.

Till OSA sidan

Tack älskling!

Jag kommer inte ihåg något av detta, var för nervös tror jag...

Jag tror du, Olivia får ta det härifrån…